Årsberättelse 1954, Göteborgs etnografiska museum

BERÄTTELSE FÖR 1954

Den viktigaste händelsen under året har varit, att Göteborgs Musei
Styrelse vid sammanträde den 23 mars beslutat hemställa hos stadens
fastighetskontor om beaktande av behovet av en särskild byggnadstomt
för ett etnografiskt museum. Var ett sådant lämpligen skulle kunna
förläggas är ännu ovisst, men om det är tillåtet att önska sig en plats,
skulle den tomt, som för närvarande upptages av Konsthallen och trä-
byggnaden bakom denna, passa alldeles utmärkt. Det etnografiska museet
skulle då komma i närheten av Konstmuseet, och vissa lokaler skulle
kunna användas av de två museerna gemensamt. Det är självklart, att
en viss besparing på detta sätt skulle uppnås. Dessutom skulle det nya
museet få en förnämlig och central plats i stadens kulturella centrum.

Gåvor

Samlingarna har genom gåvor utökats med 31 föremål. Referens¬
biblioteket har erhållit 102 gåvor och de olika arkiven har också i flera
fall fått mottaga gåvor.

Etnografiska Museet framför sitt vördsamma och hjärtliga tack till
alla dem som genom dessa olika gåvor visat sitt stora intresse för museet
och dess verksamhet.

Nyförvärv

Det är ganska få föremål som inkommit under året. Man kan inte
heller vänta sig, att samlingarna skall öka i samma takt varje år. ök¬
ningen är i hög grad beroende av direkt insamling i fält, antingen genom
expeditioner eller genom förmedling av personer som är bosatta hos exo¬
tiska folk. Men för varje år som går blir det allt mindre att samla. Det
kommer kanske inte att dröja så många år, förrän all insamling på fältet
har upphört. De kulturer, som vi studerar hos de exotiska folken, för¬
lorar sin särprägel i takt med kommunikationsmedlens effektivisering.
Och det är alltid först redskapen som försvinner, medan t. ex. samhälleliga
sedvanor kan fortleva under en längre tid. Även dessa får till slut vika,
särskilt då modem undervisning sätter in såsom nu sker i hjälpen till

1

Digitized by LjOOQle

Fig. 1. Föremål från Fiji-öarna. T.v.: Lerkruka för vatten. Kärlet har utanpå
en fernissa av kåda. H. 31 cm. 1954.8.3. T.h .: Dryckeskärl för kava. Kopp av
kokosnötskal med handtag flätat av kokosfiber. B. 8,5 cm. 1954.8.8. — Clay
vessel and kava drinking cup from the Fiji Islands.

underutvecklade länder. Men det är stora folkgrupper som behöver sådan
hjälp. Omskolningen kommer att ta mycket lång tid. Om folken blir
lyckligare eller inte efter denna förändring i samhälls- och kulturliv skall
här inte diskuteras.

Söderhavet

De mest betydande nyförvärven har under 1954 gjorts i söderhavs-
samlingarna, där de flesta av de nya föremålen erhållits genom byte med
två andra museer. I båda fallen har vi fått föremål som både går bra
att ställa ut och är av stort vetenskapligt värde.

Det ena av dessa byten har varit med University Museum of Archaeology
and Ethnology i Cambridge. Därifrån kommer inte mindre än 28 föremål
(1954.8.1—28), de flesta från Fiji. En del av dessa samlades på 1870-
talet av Anatole von Hiigel, cambridgemuseets förste chef. Då vårt muse¬
ums fijisamling behövde kompletteras, lät jag en av mina elever, fil.
kand. Karl-Erik Larsson, som håller på med ett vetenskapligt arbete
om Fiji och vistades i Cambridge för genomgång av universitetsmuseets
fijisamling, den största och finaste utanför Fiji, välja ut vetenskapligt
och i utställningshänseende värdefulla föremål bland dem som cambridge-
museet hade att byta med. På så sätt har vi nu en mycket representativ
samling Fiji-saker, lämpliga för utställning. Där finns utmärkta exempel
på fijikeramik (fig. 1), ett typiskt »valtands»-halsband, prover på basttyg
och mycket annat. I byte erhöll vi också en sköld och en stridsklubba
från Guadalcanal, Salomon-öarna.

2

Digitized by LjOOQle

Fig. 2. Modell av dubbelkanot. Manihiki. L. 35. cm 1954.22.16. — Model of

double canoe. Manihiki.

Det andra museum med vilket vi bytt är Otago Museum i Dunedin,
Nya Zeeland. Även där kunde vi få föremål som behövs för en representa¬
tiv söderhavsutställning. I bytessamlingen från Dunedin (1954.22.1 — 23)
ingår bl. a. ett par förfäderskranier, det ena från Sepik-området på Nya
Guinea och det andra från Nya Hebriderna. Sepik-kraniet är täckt och
modellerat i lera, det från Nya Hebriderna i en massa gjord av bl. a. träd-
ormbunkens märg och kokosmjölk. Dessutom finns ett flöte från Salomon-
öama, vackert inlagt med pärlemor, och en kanotmodell från Manihiki
(fig. 2). De flesta föremålen i samlingen är från Cook-öarna och Nya
Hebriderna.

Som gåva har vi från fabrikör U. Windisch, Göteborg, fått ett basttyg
från Fiji (1954.17.1). Genom köp har vi förvärvat två eleganta klubbor
från Nya Zeeland (1954.3.1—2). Det är gamla, väl bevarade föremål,
elegant sirade i trä och inlagda med pärlemor.

Likaledes har inköpts en förnämlig samling etnografika från Purari-
deltat, Papua-bukten, Nya Guinea, och från D’Entrecasteaux-öarna (1954.
18.1 — 78). Dessa föremål har samlats av herr Johan Alfred Johansson,
Diö, som vid tiden för första världskriget seglade i trakterna av Nya
Guinea, där han bland mycket annat var pärlfiskare. Han var en tid

6 3

Digitized by LjOOQle

Fig. 3. Barkring använd som bälte av
männen. Om amen terad i lågrelief med kalk-
fyllning. Purari-deltat, Papua-bukten, Nya
Guinea. 1954.18.7. — Bark ring wom by
the men as a belt. Purari Delta , Papua Oulf ,
New Guinea.

är sällsynta och svåra att få tag på.
ket stor roll i Melanesien.

också guldgrävare och drev en
del handel med infödingarna. I
samlingen ingår olika sorters
snäckskalsmynt, som användes i
dessa trakter. Vidare finns det
smycken, klädesplagg och annat.
Särskilt intressanta är de vackert
omamenterade barkbältena, som
bäres av männen i Purarideltat
(fig. 3). De har sannolikt varit
ett slags »stridspansar». Bland
mynten är ett s. k. bagi särskilt
fint och värdefullt. Det motsva¬
rar ungefär en mans årsinkomst
och bäres vid högtidliga tillfällen
av kvinnorna som ett halsband,
så att den dekorativa delen hän¬
ger ned på ryggen. Sådana mynt
Mynt av olika slag spelar en myc-

Amerika

Vid sitt besök i Göteborg i september i samband med invigningen av
Teaterhistoriska Museet överräckte H. K. H. Prins Wilhelm såsom gåva
till Etnografiska Museet en guldpincett från Peru (1954.12.1). Museet
står i stor tacksamhetsskuld till H. K. H. för gåvan.

Genom den kontinuerliga bearbetningen av manuskriptmaterial från
cunaindianema i Panama har en av den stammens representanter, Guiller-
mo Hayans i San Bias, livliga förbindelser med sin vän, intendenten S.
Henry Wassén. Museet förvärvade 1953 en text, Nia-ikala, (B. 11018),
nedtecknad av Hayans. Professor Nils M. Holmer och intendent Wassén
har översatt och kommenterat denna text. I samband med detta arbete
har Hayans skänkt museet en skuren stav av det slag som medicinmännen
av a5wwa-kla8sen använder. Cunaindianema har flera slags medicinmän
och detta speciella slag var tidigare inte ens känt för specialisterna. Det
var Sveriges minister i Colombia och Panama, envoyén Brynolf Eng,
som hade vänligheten att föra hit staven (1954.7.1) från generalkonsulatet
i Panama, där indianen lämnat den. Museet vill här tacka för denna hjälp.

Bland andra amerikanska förvärv kan nämnas, att civilingeniör K. A.

4

Digitized by LjOOQle

Burén i Bogotå skänkt en del dräktdelar från /imro-indianema i Ecuador
(1954.19.1—6) samt att två chipaya -föremål från intendent S. Rydéns
resa i Bolivia 1951—52 inkatalogiserats. Detta är hittills det enda, som
kommit hit till museet. De arkeologiska föremålen från hans resa väntar
ännu på exporttillstånd från Bolivia. Som lån till museet kommer de
att kunna studeras i Göteborg under en begränsad tid.

Asien

Fru Torborg Sundevall, Bandung, Java, har även detta år visat sitt
intresse för vårt museum. Hon har skänkt nio föremål från Java (1954.
1.1—5, 4.1—3 och 5.1), bland vilka märkes tre intressanta marionetter
till tvajang golek- teatern och en utmärkt madjapahit- dolk. Även en wajang
purwa-iigUT från Java eller Bali har skänkts. Det är herr Gustaf Holm¬
gren i Borås, som svarar för den gåvan (1954.10.1). Sveriges konsul i
Djakarta, Axel Wieslander, skänkte vid ett tillfälligt besök på museet
en liten samling batikprover från Djakarta (1954.16.1 — 8).

Två indonesiska vävnader har inköpts, den ena en vacker ikat från
Flores (1954.3.3) och den andra (1954.13.1) en praktfull brokad från
Sumatra, sannolikt Palembang. Dess botten är i vinröd varprips och
broscheringen med guldliknande metalltråd. Effekttrådar i andra färger
ingår också.

Kina och Indien representeras endast av var sitt nyförvärv. Steward
Gustav Pehrson, Göteborg, har skänkt oss en kinesisk räkneram av trä
(1954.6.1) och fru Elsie Almgren, Göteborg, som redan tidigare överlämnat
åtskilliga exempel på indiska textilier, har denna gång återkommit med
en mönsterförlaga eller mönsterprov på olika färgtryck med gamla stockar
från den numera nedbrunna gamla delen av staden Masulipatam (1954.
20.1, fig. 4). Som redan nämnts i andra årsberättelser var denna stad en
av de viktigaste orterna för framställning och export av kalikåer.

Afrika

De afrikanska nyförvärven är fyra. Maskininspektören Ivar Björkman,
Göteborg, har skänkt ett metallmynt i form av en ring, en s. k. manilla ,
som han skaffat i Nigeria (1954.11.1).

Från de för sina konstfulla skulpturer kända senufo - och < 7 ?/erré-stam¬
marna i den franska kolonien Elfenbenskusten har museet köpt två masker
av god kvalitet. Då vår skulptursamling från Afrika till största delen är
begränsad till Kongo och Angola, är detta ett led i att göra samlingen

5

Digitized by LjOOQle

mera allsidig. En fjäderprydd mössa av ganska unikt slag (1954.14.1),
samlad av missionsläkaren Arvid Andersson i Léopoldville, hör också
till de afrikanska nyförvärven.

Bibliotek, arkiv och kataloger

Referensbiblioteket har under 1954 ökat med 452 nummer till slutsiffran
11.559, varav genom köp 106, gåvor 102, byten 242 och övrigt 2.

Utom den egna vetenskapliga personalen har bl. a. följande personer
resp. institutioner överlämnat bokgåvor: Corporacidn Venezola de Fomento ,
Caracas; Dr. A. A. Gerbrands , Leiden; Dr. Luis V. Ghisletti , Bogotå; Mrs.
C . H. M. Heeren-Palm , Djakarta; Instituttet for sammenlignende Kultur¬
forskning, Oslo; Museum of Modem Art , New York; Dr. Jesus M. Oter o,
Popayån; Museichef Stig Roth , Göteborg; C ia Sudamericana SKF , Monte-
video; Envoyé Claes Westring , Lima, och Konsul Axel Wieslander , Djakarta.

Under året har för biblioteket några glädjande större byten kunnat
genomföras. Detta gäller särskilt bytet med Institut d’Ethnologie i Paris,
från vilket ej mindre än 26 kompletterande band i serien Travaux et
Mémoires erhållits. Det andra stora bytet är med Redaktionen af Med-
delelser om Grönland, Köpenhamn, varigenom serien Meddelelser om
Grönland kunnat kompletteras. Bland intressantare köp kan erinras om
en kinesisk bok i åtta häften med titeln Miao Fang Pei Lan ( = Studier
över Miao-tse).

Bildarkivet. Detta har under 1954 utökats med 197 bildark till slut¬
nummer 13. 784. ökningen beror framför allt på inkatalogiseringen av
ett stort antal fotos (86 bildark) med motiv från utställningen »Neger¬
konst», som under 1953 visades först i Stockholm och senare av oss.
Nationalmuseum överlämnade ett flertal fotografier, tagna under vis¬
ningen i Stockholm, vilka nu tillförts vårt arkiv. Vidare förekom under
visningen i Göteborg en fotografering av hela utställningsmaterialet.

Från hr K. W. Emmermacher i Lima har några fotografier från stam¬
mar i östra Peru kunnat köpas. Till bildarkivet skänkt material kommer
huvudsakligen från museets egna tjänstemän, bl. a. har museichefen över¬
lämnat en samling teckningar av föremål från lamet i Franska Indokina,
gjorda på sin tid av konstnären Axel Hjelm. Vidare finns nu i bildarkivet
de avdrag, som hr Otto Puusta gjort av träklichéer för tygtryck från
Masulipatam i Indien, skänkta av fru Elsie Almgren. Samlingen av
negativ har under året utökats med 196, från 8098 till 8293.

Kartarkivet. Detta arkiv har under 1954 utökats med sex kartor till

7

Digitized by VjOOQle

slutnumret 243. Gåvor har lämnats av bl. a. Mrs. B. E. Read i American
Baptist Foreign Mission Society, New York, och fil. kand. K.-E. Larsson.
Genom köp har anskaffats kartor över Afrika samt en regional världskarta.

Klichéarkivet har inte utökats under året. Dess slutnummer är alltjämt
4013.

Pressklijypsarkivet. Detta arkiv har liksom under tidigare år tillförts
material från olika världsdelar. Som vanligt är det de svenska beskick¬
ningarna i Lima och Mexico som visat det största intresset och sänt klipp
ur tidningar och tidskrifter.

Skioptikonarkivet har under 1954 inte tillförts några nya bilder.

Diskoteket. Genom köp i Paris, Cambridge och Göteborg har skiv-
samlingen under 1954 ökats med 27 nummer, så att slutnumret utgör 191.
Från Musée de THomme i Paris har förvärvats ett album med upptag¬
ningar från »Expédition Orénoque-Amazone» (D. 165—169). Dessa skivor
innehåller musik från stammar som piaroa, maquiritare, guaharibo och
puinave i Colombia och Venezuela.

Samlingen av afrikansk infödingsmusik har förstärkts med »Music of
Africa Series», samlad av Hugh Tracey, nummer 1 — 8 (D. 170—177).
Det är långspelande Decca-skivor med upptagningar från Tanganyika,
Kenya, Östafrika, samt andra delar av kontinenten. Dessa skivor har
kunnat köpas i Göteborg.

Genom förvärv i Cambridge har en komplettering skett av olika typer
av bl. a. asiatisk och indonesisk musik. Dessa skivor (Parlophone) har
katalogiserats som D. 179 — 191.

Utställningar och vård av samlingar

Efter utställningen »Negerkonst» var det nödvändigt att reparera och
måla om i tre salar. Ett välbehövligt arbete, som dock tog lång tid. Först
när detta var klart kunde en nyuppställning av salarna, avsedda för Indo¬
nesien och Söderhavet, börja. Men situationen har i någon mån blivit
en annan än den som var då man en gång gjorde dessa utställningar. En
del nya samlingar har tillkommit och det gällde nu att gallra bort en del
av det som varit utställt och ersätta detta med nyförvärv. I stället för
den gamla vanliga anhopningen av föremål är det också viktigt, att en
utställning göres mera överskådlig genom att färre föremål kommer med.
I den gamla utställningen hade dessutom en del felaktigheter smugit sig
in och nya vetenskapliga rön gör också att en ny utställning kan vara

8

Digitized by LjOOQle

på sin plats. Nya Guinea var, för att visa på ett annat problem, förr ut¬
ställt som en enhet. Men denna världens näst största ö kan uppvisa en
mängd olika kulturer och en uppdelning måste därför göras, särskilt nu
när våra samlingar från denna ö har blivit rikhaltigare.

över huvud taget måste en ny uppställning föregås av en genomläsning
av de senaste årens vetenskapliga litteratur, för att man skall kunna dra
upp några linjer i själva utställningen och ge museibesökarna något vä¬
sentligt från ett visst område. Arbetet på en permanentutställning kan
därför knappast försiggå i snälltågsfart. Den besökande allmänheten får
större behållning av en utställning som är väl genomtänkt. Utställningen
av Indonesien och Söderhavet är vid 1954 års slut ännu inte klar och
arbetet på den kommer att få fortskrida under en god del av 1955. Endast
Indonesien-utställningen är i det närmaste färdig. Denna utställning har
gjorts av fil. kand. K.-E. Larsson.

Vårt fönster åt Norra Hamngatan har under året varit ovanligt om¬
växlande. Inte mindre än åtta nya skyltningar har gjorts. Svårigheten
med skyltfönstret är att det genom sitt läge mot söder hindrar oss att
visa föremål med ömtåligare färger. Endast en kort tid under den mörkare
årstiden kan vi visa sådana föremål, under den ljusa tiden är det omöjligt
att sätta ut dem i det starka ljuset.

Fönstret »Ljus och värme i polartrakter» fortsatte in i januari, då det
avlöstes av »Vintersport och eskimåkultur». Detta stod till april, då det
ersattes av skyltningen »Primitivt krukmakeri», som fick stå kvar över
sommaren. I början av oktober följde »Persien», där en del av Hybennets
samlingar visades. I samband med onsdags visningarna gjordes särskilda
skyltningar före varje demonstration: »Före textilkonsten — basttyg och
deras mönster» (fil. kand. K.-E. Larsson, 27/10) och »Ruinstäder och för¬
svunna kulturer i Chiles saltöknar» samt »Lerkärl berätta om det forna
Sydamerika» (intendent Stig Rydén, 3/11 och 10/11). När kvällsdemonstra-
tionema var över, utställdes en del fomperuanska vävnader och andra
indiansaker, som man endast kan visa i fönstret under den mörkaste
årstiden. Vid sidan av dessa lades elevarbeten från Nordenfeltska Skolan,
vilka tillkommit efter studier i museet. Den sista skyltningen — årets
åttonde och den tjugonde i ordningen — visade den javanska skuggspels-
teatem, wajang jrurwa.

Då tjänstelokalema inte helt räcker till och eftersom museet för första
gången skall få ett kanslibiträde, har vi varit tvungna att skaffa ytter¬
ligare ett tjänsterum. Den enda lösningen var att ta bort utställningen
av Mexicos och Centralamerikas etnografi och att göra om denna utställ¬
ningslokal till ett tjänsterum. Då de etnografiska samlingarna från Mexico

9

Digitized by LjOOQle

och Centralamerika är mycket begränsade och endast få föremål har
allmänt intresse, har vi låtit magasinera dem för tillfället.

Som nämnts i inledningen har Göteborgs Musei Styrelse diskuterat
frågan om ett nytt etnografiskt museum och resultatet har blivit en an¬
hållan om att tomt reserveras för ett nybygge.

I samband med stadens investeringsförslag för 1955—64 har museets
framtida behov beräknats. I detta förslag ingår en diskussion om ett
nytt etnografiskt museum. Detta föreslås byggt antingen på en gång
eller i flera etapper. I det senare fallet skulle tjänstelokaler och magasin
byggas först, så att dessa kan stå klara före den stora flyttningen och
ny uppställningen av föremålen. I andra etappen skulle salarna för de
mer eller mindre permanenta utställningarna komma. Den tredje etappen
ansågs eventuellt falla utanför tioårsplanen. Dessa beräkningar har gjorts
efter de ritningar som omtalades i föregående årstryck och då speciellt
efter den plan som arkitekten Holger Lindelöw hade gjort. I denna ansågs
den lämpligaste platsen för museet vara bredvid det nya Stadsbiblioteket.
Först betydligt senare kom ett förslag att museet skulle ligga i närheten
av Konstmuseet. Skulle detta kunna realiseras, bleve det hela säkert
billigare, men å andra sidan är det möjligt, att de olika etapperna finge
ordnas på annat sätt. Längre har icke nybyggnadsplanerna kommit
och det skall bli intressant att följa deras öde i framtiden.

övrig verksamhet och personalia

Tjänstemännens titlar har under året ändrats i samband med löneför¬
ändringar. Midsommarafton beslöt stadsfullmäktige, att intendenterna
från den 1 januari skulle få tjänstetiteln museichef och förste amanuenserna
titeln intendent .

Museichefen har under året varit inbjuden av staden Säo Paulo och
Brasiliens regering till 31:sta Internationella Amerikanistkongressen i Säo
Paulo och den i samband med denna hållna Internationella folklorist-
kongressen i samma stad. Resan företogs under eftersommaren. På
hemvägen besöktes Institut Frangais d’Afrique Noire i Dakar, med vilket
museet har gamla bytesförbindelser samt institutioner i Lissabon och
Paris. Några dagar ägnades åt ett musik-etnologiskt kollokvium i Wégi-
mont utanför Liége.

Den 14 december avreste intendenten S. Henry Wassén i sällskap med
professor Nils M. Holmer (från Lunds Universitet) till Colombia, för att
där fortsätta undersökningarna i bl. a. cAoco-stammen. Detta samarbete
visar en sällsynt lycklig kombination mellan en etnograf och en lingvist.

10

Digitized by CjOOQle

Språket är det allra viktigaste redskapet för en etnograf, och vi hoppas
därför att de båda skall få fram mycket nytt material, som kan komplet¬
tera det vi redan har i samlingar och annat. Det visar sig alltid att ju
mer man fortsätter att fördjupa sig i en stams kultur, desto mer erhåller
man. Genom en sådan undersökning kan man komma till många nya
uppfattningar även om andra indianstammars kulturer. På grund av
den långa resan kan själva expeditionen ej börja förrän in på 1955.

I detta sammanhang bör endast här anmärkas att etnografiska expedi¬
tioner som undersöker nu levande kulturer är av allra största vikt. Mu¬
seet får på detta sätt sitt viktigaste material och fältarbete är just nu
nödvändigt för forskningen. Om ett fåtal år finns det kanske icke mycket
att hämta hos de s. k. primitiva folken, något som redan framhållits i
inledningen till denna årsberättelse. Det är icke enbart nytt material,
som kommer till, utan även nya synpunkter, så att nya vidder öppnas
för etnografien. Efter den bearbetning, som sker efter fältarbetet, kommer
detta så småningom i populär form fram till allmänheten. I anglosaxiska
länder, där etnografien har en stark ställning, har dess resultat också
blivit allmän egendom och får mer och mer sin plats i kulturdebatten,
främst tack vare det erfarenhetsmaterial, man hämtat genom expeditioner
hos de levande människorna. När deras kulturer är borta, är det tid att
ta upp deras lämningar i jorden, som aldrig kan ge samma värdefulla
upplysningar som studiet av de levande. Och det är framför allt studiet
av dessa levande kulturer, som etnografien ägnar sig åt.

Herrar Otto Puusta och Olof Brändström har under hela året tjänst¬
gjort vid museet i statlig arki var betartjänst för speciella arbetsuppgifter.
Det har särskilt gällt vissa kataloger och arkivritning.

Fil. kand. Karl-Erik Larsson har tjänstgjort 26.4 — 15.6 och 9.8—18.9
och fil. kand. Lare Fröström under en period i december.

Även under 1954 har ett flertal forskare under stundom längre perioder
uppehållit sig i Göteborg för att ta del av speciella samlingar vid Etno¬
grafiska Museet för avhandlingar eller i vissa fall som förberedelse till
egna fältforskningar. En mycket stor betydelse för dessa studier har
referensbiblioteket.

Ur besöksboken antecknas här bl. a. följande:

Dr. Hbrta Blaha, Wien; Dr. Henry de Laszlo, Colnbrook, Eng¬
land; Fil. kand. John-Erix Elmberg, Stockholm; Stud. mag. Nibls
Fock, Köpenhamn (studier för exp. till Sydamerika); Minister M. Ichsan,
Indonesiens Legation, Stockholm; Dr. Renate Jacques, Krefeld (textil-

11

Digitized by LjOOQle

studier); Baruch Kanael, M. A., Hebrew University, Jerusalem; Lega¬
tionssekreterare Tan Soan Leno, Indonesiens Legation, Stockholm;
M. Marcel Maget, Paris (Musée des Arts Populaires de France); Mr.
Richard Otto Manoa, Lagos, Nigeria; Docent Amasasp Meliksetian,
Armeniska Vetenskapsakademiens Historiska Museum, Eri van; Fröken
Brigitte Menzel, Museum f. Völkerkunde, Hamburg (forts, studier
för avh. om sydamer, indianprydnader); Dr. René de Nebesky-Woj-
kowitz, Wien; Minister S. Nissan, Israels Legation, Stockholm; Dr.
C. Nooteboom, Rotterdam; Minister Ragnar Numelin, Helsingfors;
Dr. Knut Pipping, Åbo; Handelssekreterare Åke Särnblom, Bogotå;
Fil. lic. Bertil Söderberg, Lidingö (studier av afrikanska musikinstru¬
ment); Mr. Ryosak Takata, Tokyo; Konsul F. Tisell, Calcutta; General
I. Thord-Gray, Greenwich, Conn.; Mr. Shigeo Wakabayashi, Tokyo,
och Konsul Axel Wieslander, Djakarta.

Följande fackarbeten eller artiklar rörande Etnografiska Museet har
under 1954 publicerats av dess tjänstemän:

Izikowitz, Karl Gustav: Etnografiska Museet . Medicinarbladet, nov.

1954, Göteborg.

Rydén, Stig: Drinking Tubes on Archaeological Vessels from

Western South America. American Antiquity,
vol. XX: 2, pp. 149—153, Salt Lake City 1954.

Wassén, S. Henry: Réflexions concemant une enquete sur les

conditions sanitaires a San Bias (Panama).
Symposium Intercolonial 27 Juin—3 Juillet
1952. Organisé par la Faculté des Lettres de
Bordeaux et lTnstitut de la France d’Outre-
Mer. Pp. 209—212, Bordeaux, Imprimeries
Delmas, 1954.

» * » Viss parallellism mellan lapska och indianska

födelse föreställningar. Västerbotten 1954, pp.
173-189. Umeå 1954.

» » » En javansk sjxirhöna. Lyckoslanten, Nr 5,

p. 11, Hälsingborg 1954.

Karl Gustav Izikowitz

12

Digitized by LjOOQle

Fig. 1. Bursa lampas Lamarck med biåshål i snäckans spets och »fingerhål». Längd
med handtag — flätat av kokosfiber — 47 cm. GEM 1954.8.1.

SNÄCKTRUMPETERNA
PÅ FIJI

Av KARL-ERIK LARSSON

Det kan ibland se ut som om snäcktrumpeterna i de etnografiska muse¬
ernas söderhavsutställningar hade fått de utrymmen som blivit över, de
platser där man behövt neutrala och inte alltför märkliga föremål. Snäckor
är bra som staffage.

Kanske kunde man något vända på förhållandena och göra snäck¬
trumpeterna till ett slags ledföremål, kulturella utgångspunkter. Man
visade i vilka sammanhang de förekom på de olika öarna. En redogörelse
för snäcktrumpetemas användning skulle ge många karakteristiska drag
i ögruppernas samhälls- och kulturliv. Den skulle inte bli något speciellt
för samlaren av snäcktrumpeter — om han funnes.

13

Digitized by Ljooole

Två slags snäcktrumpeter

Fig. 2. Charonia tritonis Linné med
biåshål i en av vindlingarna på sidan.
Längd 27 cm. Etnografisk Samling,
Köpenhamn, I c 626.

Fiji-öamas snäcktrumpeter får bli
det utförliga exemplet.

ögruppen, i själva skarven mellan
Melanesiens och Polynesiens kultur¬
områden, har två slags snäcktrum¬
peter. I det ena slaget sitter
biåshålet i snäckans spets, snäck-
trumpeten är ändblåst. I det andra
slaget har man biåshålet i en av
vindlingarna på sidan, vi får en
sidoblåst 8näcktrumpet. Etnogra¬
fiska Museet erhöll 1954 en ändblåst
snäcka i byte med det arkeologiska
och etnografiska universitetsmuseet
i Cambridge (fig. 1). Snäckan är
troligen en Bursa lampas Lamarck. 1 )
Nära öppningen finns ett »fingerhål»
och längst fram har man satt fast
ett »handtag», flätat av kokosfiber.
På ett foto taget av A. M. Hocart
i Nambutautau, en by i det inre
av Viti Levu — Fiji-arkipelagens
största ö — ser man en snäck-
trumpet upphängd i ett sådant
»handtag» inne i ett hus. 2 ) Anatole

von Hiigel som senare blev cambridgemuseets chef, vistades som ung på

Fiji-öarna i mitten av 1870-talet och Etnografiska Museets snäcktrumpet

kommer från hans samlingar.

Om det s. k. fingerhålet vet vi inte så mycket. J. D. E. Schmeltz
säger i en katalog över de senare skingrade samlingarna i Godeffroy-museet
i Hamburg att det runda hålet nära snäcköppningen användes för att
modulera tonen. 3 ) Fiji-öarna är troligen de enda i Söderhavet och Indo¬
nesien som kan uppvisa ett sådant fingerhål och det förekommer endast
på de ändblåsta Bursa -snäckorna. De sidoblåsta snäcktrumpetema i
Fiji är tritonsnäckor (Charonia tritonis Linné) (fig. 2). Det förekommer
också att tritonsnäckan är ändblåst, men däremot är itarea-snäckorna
av museimaterialet att döma aldrig sidoblåsta.

14

Digitized by CjOOQie

Fig. 3. Karta över Fiji-öama.

Under ett arbete om kulturgränserna inom Fiji-arkipelagen samlade
jag bl. a. material om snäcktrumpetema och kom då att intressera mig
för en eventuell särskild utbredning av de ändblåsta snäckorna inom
ögruppen. Vid en första genomgång av engelska samlingar visade det sig
nämligen att flera av de ändblåsta Bursa -snäckorna kunde lokaliseras till
de centrala och sydvästliga delarna av Viti Levu. Ytterligare material
har sedan erhållits från andra håll och resultatet kan nu summeras. Av 32
ändblåsta snäckor om vilka data erhållits, är 21 lokaliserade till någon
särskild plats eller trakt i Fiji-gruppen, medan 11 endast har Fiji som
ursprungsort. Bland de sidoblåsta snäcktrumpetema har blott 2 av 18
särskild proveniens inom Fiji: Ovalau resp. Yasawa-öarna.

De ändblåsta snäckornas utbredning

Utbredningsområdet för de 21 ändblåsta snäckor som har ursprungs¬
orten inom ögruppen angiven, är inom centrala och sydvästra Viti Levu.
Endast en av dessa snäckor kommer från ett kustområde, Serua, men detta
ligger invid utbredningsområdet. Märkligt är att de flesta av de 21

15

Digitized by VjOOQle

snäckorna är samlade av endast två forskare, von Hugel och Theodor
Kleinschmidt. Den senare samlade för Godeffroy-museet. Insamlingen
har i de flesta fall ägt rum på 1870-talet, det årtionde då det inre av Viti
Levu, bergstrakterna, öppnades för de vita. Flera snäckor har man erhål¬
lit i samband med kuvandet av ett uppror 1876 i det inre av Viti Levu.
Bergsbyarna på denna ö gav på 1870-talet helt andra möjligheter för en
samlare än områdena kring Koro-havet.

H. Stonehewer Cooper säger om de delar av Fiji som har legat nära eller
vid Koro-havet och där de vitas inflytande varit stort: »Den ärlige beach-
combem kan mycket väl tillverka minnessaker för Levuka, Sydney eller
hemlandet. (Levuka på Ovalau var huvudorten för europeer och ameri¬
kaner i det dåtida Fiji.) Handeln med kuriosa har en mycket stor omfatt¬
ning i hela Söderhavet och det finns flera affärer i Levuka som nästan
endast sysslar med kuriosaförsäljning.» Uttalandet gäller slutet av 1870-
talet. 4 )

Ett problem för den som vill hålla före att de ändblåsta Burm -snäckorna
har en begränsad utbredning inom Fiji-arkipelagen, är en sådan snäcka i
Oldman-samlingen, nu i Nya Zeeland. Det säges nämligen att denna snäck -
trumpet använts vid sköldpaddsfångst. 6 ) Den bör alltså komma från ett
område nära eller vid havet. Laura Thompson har också meddelat att efter
vad hon minns, var snäcktrumpeterna ändblåsta i södra Lau, där hon
gjorde en fältundersökning på 1930-talet. Men de hade inte något finger-
hål. 6 ) Och troligen är det här inte fråga om bursa- utan tritonsnäckor.

Charles Wilkes besökte 1840 Fiji som ledare för en amerikansk expedi¬
tion och denna fick framförallt kontakt med stammarna i området kring
Koro-havet. Tre sidoblåsta snäcktrumpeter hemfördes från Fiji, alla nu
i U. S. National Museum i Washington. 7 ) Eftersom Wilkes expedition inte
kom i beröring med bergsfolken på Viti Levu, skulle det för den som håller
på de ändblåsta snäckornas begränsade utbredning där, kunna anses fullt
naturligt att de tre insamlade snäckorna alla är sidoblåsta.

Om man ser närmare efter i Godeffroy-museets katalog från 1881 finner
man att Schmeltz i beskrivningen av en mindre sidoblåst tritonsnäcka
från Fiji säger att den användes dels nattetid vid fångst av sköldpaddor,
dels på krigskanoter. Denna uppgift stämmer överens med Kleinschmidts
allmänna beskrivning av snäcktrumpeten i ett arbete från 1879. (Här
säges inte något om biåshålets placering.) Kleinschmidt talar för övrigt
inte i största allmänhet om Fijis snäcktrumpeter utan om den »stora snäck¬
trumpeten» — Triton tritonis — som användes vid sköldpaddsfångst och
på krigskanoter.

Vid beskrivningen av sex ändblåsta Bwrsa-snäckor (här kallade Lam -

16

Digitized by VjOOQle

jmsia lampas) återges en uppgift från Kleinschmidt som säger att dessa
trumpeter användes för att kalla de infödda till »gudatjänst» och därför
ständigt låg vid hednatemplens ingångar. Det verkar som om Klein¬
schmidt har gjort en distinktion mellan de två snäckslagen när det gäller
användningen. De sex ändblåsta snäckorna kommer alla från det inre
av Viti Levu. 8 )

Då vi vet för lite om stora områden av Fiji — vi har inte ett enda musei-
exemplar av en snäcktrumpet från t. ex. Vanua Levu, den andra stora
ön i Fiji-arkipelagen — kan vi inte gärna ge en riktig bild av de änd- och
sidoblåsta snäckornas utbredning i ögruppen. Förhållandena har möjligen
gynnat en god lokal insamling i vissa områden av Viti Levu. Men å andra
sidan har vi inte en enda lokaliserad sidoblåst snäcktrumpet från de om¬
råden på Viti Levu där vi funnit så många ändblåsta snäckor. Man tycker
att om de senare hade funnits i området skulle några ha insamlats och
fått proveniens.

Snäcktrumpeternas användning

En redogörelse för ett etnografiskt föremål som en snäcktrumpet är inte
bara att man talar om hur föremålet ser ut och eventuellt ger dess utbred¬
ning. Av utrymmesskäl kan vi inte redogöra för de delar av vår undersök¬
ning som omfattar jämförande material från andra områden i Söderhavet.
Man vill också nämna något om t. ex. snäckans användning i olika kultu¬
rella och sociala sammanhang och det var detta vi avsåg när vi talade om
8näcktrumpeten som en kulturell utgångspunkt.

Snäcktrumpeten är ett av de mera använda föremålen i Fiji-gruppen.
I den del av Fiji där de kulturella kontakterna går över och kring Koro-
havet verkar det som om den särskilt har varit ett hövdingarnas musik¬
instrument.

En hövdings död

Thomas Williams, metodistmissionär i Fiji på 1840- och 1850-talen och
författare till det klassiska arbetet om Fijis etnografi, första delen av Fiji
and the Fijians , berättar att då Tui Thakau — Thakaundroves hövding —
dog, stod två hednapräster utanför huset och blåste i snäcktrumpeter,
långa stötar som tillkännagav att en av de högsta hövdingarna på Fiji-
öama hade gått bort. Det är inte riktigt klart om Williams menar att
endast hövdingars dödsfall meddelades på detta sätt. På Vanua Levu
var stötarna i snäcktrumpeten signalen till en plundring hos den döde.
Man gömde därför i tid undan värdefullare saker. 9 )

17

Digitized by LjOOQle

A. M. Hocart — rektor för en skola för de infödda på Lakemba några år
före första världskriget, sedermera etnograf — säger att i Lau endast de
närmaste släktingarna sörjer då en »adelsman» har gått bort. En ung man
från samma samhällsskikt kommer sedan och blåser på en snäcktrumpet
och då upphör de sörj andes klagan. Snäcktrumpeten klagar. En adels¬
man som vill sörja högljutt gör det genom att låta en snäcktrumpet ljuda.
Då en Tui Naiau — härskaren över hela Lau — förr dog blåste man i tio
till trettio snäck trumpeter dag och natt utan uppehåll. De som blåste
avlöste varandra ända fram till begravningen då sorgemusiken slutade.
När en vanlig människa dött — någon som inte hör till den adliga samhälls¬
gruppen för att använda Hocarts samhällsindelning — får inte snäck-
trumpeterna ljuda. Sorgen uttrycks här endast med de sörj andes klagan.
Hocart har i sitt arbete om Lau-öarna ett foto av en furstegrav, Tui Moa-
las. På denna syns fyra tritonsnäckor ställda med spetsen neråt. 10 )

Joseph Waterhouse — en annan av de metodistmissionärer som var
verksamma i Fiji i mitten av förra århundradet — nämner att det var
förbjudet att högljutt klaga vid Roko Tui Mbaus död. Den lilla ön Mbau
strax utanför Viti Levus sydöstra kust hyste 1800-talets förnämsta och
mäktigaste hövdingar i Fiji. På ön fanns egentligen två hövdingar. Den
ene var Roko Tui Mbau, den helige kungen, och den andre, Vunivalu
(»Krigets Rot»), var den mäktigaste av de två, den som hade den politiska
makten. Men endast vid den förres bortgång blåste man på snäck¬
trumpet. 11 )

Pojkarnas omskärelse

På Fiji-öama omskars pojkarna och tatuerades flickorna då de var i
pubertetsåldern. Pojkarnas omskärelse skulle äga rum efter en hövdings död.
Williams berättar att man på den femte dagen efter dödsfallet på Vanua Levu
gräver ett hål i marken inne i en mbure — tydligen avses en byggnad av något
slag i vilken män samlas — och gömmer en av de omskuma i detta. Hans
kamrater stänger därefter huset och avlägsnar sig. Då den som är dold
inne i huset blåser på en snäcktrumpet som han har tagit med sig, omger
den dödes vänner byggnaden och kastar sina spjut mot denna. De låtsas
belägra huset. 12 )

I Koroalau på Vanua Levu där pojkar också omskars efter en hövdings
död, hade dessa — mellan tjugo och trettio — ett eget klubbhus. Då deras
sår började läkas hämtade de en snäcktrumpet och gjorde en gubbe av
blad. På natten klättrade pojkarnas ledare, deras »helige far- eller mor¬
fader», tumbutumbu tambu, upp på klubbhusets tak och utropade »Vem är

18

Digitized by VjOOQle

klar att komma?». En annan man svarade »Vi, andarna, låt oss äta upp
honom!» En av pojkarna gick till den bortgångnes grav men snavade på
några rankor som hade placerats så, att de drog ner upphängda blad som
kom på honom. Då han kom till graven blåste han på snäcktrumpeten.
När pojkarna var och en för sig hade varit vid graven, gick de till sist alla
tillsamman dit. Ett kokosnötblad var lagt på graven och vid bladet var
en lina bunden. Alla pojkarna drog, men anden, kalou, hoppade på bladet
och de kunde inte flytta det. Man sade att det var för tungt. En annan
dag gick de till graven och kastade bort bladet och anföll sedan en by som
de sades inta. 13 )

Även i byn Sese på Natewa-halvön omskars pojkarna då en hövding
dog. Egentligen talar traditionen här om en ngone turangas död. Ngone
turanga betyder furstebam, men användes t. ex. i Lau om alla medlem¬
marna i en högt uppsatt hövdings familj, oavsett åldern. Pojkarna omskars
som i loloku för den döde. I loloku betyder en handling som man gör av
sorg. I Lau var det något som offrades till den döde, t. ex. en man dödades
för att hedra en hövding som hade gått bort. Innan de omskurna i Sese
gick för att bada sedan såren läkts, gömdes en snäcktrumpet bland benen i
den dödes grotta. En av tumbutumbu, dem som förbundit pojkarna, ropade
den följande natten ut: »En pojke går dit för dig att äta». Detta sade man
för att skrämma de omskurna, som dock åtog sig att gå och hämta den
gömda snäckan. Det dröjde något innan någon vågade gå ända fram och
ta denna. Man sade att den döde hade gömt snäcktrumpeten. Pojken
som letade hörde ett knäppande ljud på olika ställen. Och kunde först
efter en stund finna det som han sökte. Han blåste då i snäckan. 14 )

Tyvärr talar inte Williams om vilka händelser som hade föregått föl¬
jande. Missionären hade iakttagit att en »kungason» — inte äldre än en
pojke — kunde lägga ett tabu på all slags föda i odlingarna. Den unge
hövdingen hade ett följe av tjugo pojkar i åldern 8 — 17 år och dessa sov
alla under samma tak. Hövdingsonens följeslagare var om dagen spioner.
Då pojkarna gick och lade sig eller steg upp tillkännagavs detta med stötar
från snäck trumpeter. Personer som stod i begrepp att ordna med en fest,
t. ex. för att hustrun skulle föda ett barn, måste först tala om detta för
pojkarna. Den som inte gjorde det fick snart se hövdingens son och dennes
kamrater komma springande mot sitt hus med små flaggor och snäck-
trumpeter i händerna. 16 )

Williams säger inte något om att pojkarna tillkännagav sina tabupåbud
med trumpetstöt från en snäcka. I ett annat sammanhang berättar han
att då en morbroder har byggt en kanot, kan det mycket väl hända att en
»sysslolös systerson stiger upp på däcket, blåser i snäcktrumpeten, och

7 19

Digitized by VjOOQle

trumpetstöten meddelar för alla inom hörhåll att kanoten omedelbart
bytt ägare». Systersonen som vasu kunde på Fiji-öarna ta vad han ville
bland morbroderns ägodelar. Var morbrodern en hövding var denna rätt
utsträckt att gälla även bland morbroderns undersåtar. I Hocarts arbete
om Lau meddelar en adelsman att en vasu som behövde taro antingen
stack ner käppar av rÖ i den odling han ville åt, eller blåste i en snäck-
trumpet över taroodlingen. 16 )

Sköldpaddsfångst

Williams menar att snäcktrumpeten var fiskarnas favoritinstrument.
Den användes vid sköldpaddsfångst. Basil Thomson som var i engelsk tjänst
i infödingsadministrationen i slutet av förra århundradet, säger att sköld¬
paddan är »kunglig». En sköldpaddsfångst signaleras med kraftiga stötar på
snäcktrumpeten och kanoterna med sköldpaddorna mottogs förr med samma
segeroväsen som då döda människokroppar fördes iland. Kleinschmidt
säger att man blåser i snäck trumpeterna då sköldpaddor fångats under
natten. Då sköldpaddan ligger på kanotens rara, plattform (samma namn
som användes om byplatsen), förkunnar långa signaler från snäcktrum¬
peten för dem som är i land att man haft framgång. Kleinschmidt nämner
också att det förr var förbjudet för Jcaisi, vanligt folk (detta uttryck över-
sättes ibland med slavar), att äta sköldpaddskött, utom då hövdingarna
tillät det vid särskilt högtidliga tillfällen. 17 )

Snäckan som stridstrumpet

Den förste som nämner snäcktrumpeten i Fiji är William Lockerby som
var på Vanua Levu 1808—1809 för att köpa upp sandelträ. Hans dagbok
från detta besök är ett av våra viktigaste dokument om Fiji vid den tid
då kontakten med de vita blev mer än sporadisk. Det var den tid som
bl. a. förde Charles 8avage, Karl den vilde, till Fiji. Han lär ha varit
svensk.

Lockerby säger att snäcktrumpeten endast användes i krig. Man blåste
på den då man ville utmana fienden. Kleinschmidt nämner — som vi
redan påpekat — att snäcktrumpeten ljöd på krigskanoterna. Vi vet
också att en del snäcktrumpeter användes av de infödda under orolig-
heterna i det inre av Viti Levu 1876. Basil Thomson berättar om hur
rebellerna vid den sista revolten i Fiji — 1895 i Seanggangga på Vanua
Levu — förskansade sig i ett gammalt bergfäste. Under belägringen
blåste de på sina snäcktrumpeter och utförde krigsdanser. 18 )

20

Digitized by LjOOQle

Missionären Arthur J. Webb berättade 1890 i ett föredrag om bergs-
stammarna på Viti Levu att två stora snäck trumpeter hängde vid in¬
gången till templet i Narokorokoyawa vid Wainimala-floden. Enligt vad
hövdingen sade var den ena en gud och den andra en gudinna. Hövdingen
påstod att han hade hört dem i en hetsig ordväxling. Och kvällen före en
viktig händelse för stammen hade snäckorna blivit oroliga. De hade
klättrat upp för ena ändans mittstolpe i templet och sedan följt ryggåsen.
Guden och gudinnan var stridsgudomligheter. Då nuyamalukrigama gick
till anfall blåste de i dessa gudomliga snäckor. Trumpetstötarna för¬
skräckte fienden. Nuyamalustammen hade vid Webbs besök nyligen
kristnats och missionären lyckades köpa snäckorna. 19 )

I Museum fur Völkerkunde und Vorgeschichte i Hamburg finns en teck¬
ning som utfördes av Kleinschmidt i samma by år 1878. På denna ser man
ett tempel (mbure ni kalou). Vid ingången ligger tre snäckor av bursatyp.
De verkar vara ändblåsta. 20 ) En lycklig omständighet har sammanfört
två iakttagelser från samma by.

Förfäder skulten

Vi har redan nämnt att i byn Sese på Vanua Levu en snäcka gömdes i
den grotta där den dödes ben låg. Thompson berättar från södra Lau att
tritonsnäckorna förvarades i de heliga grottorna. Guden gick in i snäc¬
korna då han hade blidkats av prästen. Prästen blåste i dessa och man
ansåg att det var gudens röst man hörde. En sagesman berättade för
Thompson att då han var ung gick landfolket på Kam bara med prästen
till en helig grotta under en torkperiod. Sedan kavaceremonien utförts
utanför grottan gick prästen in och bad. Då han blåste i snäckan inne i
grottan visste folket att han hade fått kontakt med guden. I svåra tider
— vid torka eller orkan — hade landfolket sin religiösa dyrkan vid vissa
heliga platser: heliga grottor, heliga stenar och heliga träd. Thompson
tror inte att landfolket hade några tempelbyggnader. Hon anser att
landfolket utgjorde den ursprungliga befolkningen i Lau. Ett senare
befolkningsskikt menar hon att hövdingarnas grupp bildar. Den för¬
nämsta heliga grottan för Kambaras landgrupp är Nggara Kalou , Gudens
Grotta. I grottan finns snäcktrumpeter som är helgade Kalou , Guden.
Thompsons sagesman — den samme som ovan — säger att denne kalou
lättast kunde kontaktas i Nggara Kalou. Endast prästen kunde som
medlare gå in i grottan. Han bad där om mana och offrade för folket.
Thompson menar att det är möjligt att hennes meddelare varit influerad
av sin kristna tro i sina påståenden.

21

Digitized by Cjoogle

På västra Wangawa, en ö i södra Lau, finns en grotta som kallas Noa-
ruarua. Den anses vara Singambongis gravplats. Thompson fann där ben
från åtminstone tre skelett och åtta snäckor låg utströdda vid grottans
kant. 21 )

Grottkult — möjligen av något annat slag — förekom också bland
mbaufolket. Ratumaimbulu — dödsrikets herre — vistades i en grotta
eller kanske rättare en håla nära Namara. Man ansåg att han där upp¬
trädde i en orms skepnad. Han tyckte inte om kava som de andra gudarna.
Stötarna från snäcktrumpeten och vinden ansågs vara hans föda.

Denne Ratumaimbulu är en fruktbarhetsgud. Han kommer varje år i
december från Mbulu — dödsriket — och får träden att savas och de unga
yamsskotten att skjuta fram ur jorden. Under den månad han är på besök
är det bl. a. förbjudet att blåsa i en snäck trumpet, dansa, plantera och
strida. Ratumaimbulu får inte störas. Vid månadens slut blåser prästen
i den heliga snäcktrumpeten och folket ropar och väsnas. Prästen har då
redan »badat guden» som sedan givit sig iväg. Folket kan återgå till sina
vanliga sysslor med buller och bång. 22 )

Det är frestande att spekulera om snäektrumpetens användning på
Fiji-öarna. Inte minst skulle forskaren önska att han visste vad för slags
snäckor det är som användes i de olika sammanhangen för att t. ex. få
svar på frågan om de ändblåsta snäckorna endast användes i vissa sam¬
manhang och i vissa områden. Men materialet har för många luckor för
att kunna ge ett svar.

Snäcktrumpeten uppträder på Fiji-öarna i vissa bestämda situationer
som ofta har beröringspunkter med varandra. Vi började med att redo¬
göra för sorgeriterna vid en hövdings död och gick sedan över till omskä¬
relseriterna som visade sig vara en del av riterna vid hövdingens grav.
I grottgravarna kunde snäckans trumpetstöt uppfattas som gudens, tyd¬
ligen den bortgångnes röst. Dessa snäckor som var gudomligheter och i
Narokorokoyawa fanns i templet kunde också vara stridstrumpetema.
På Mbau var det endast vid den helige kungens bortgång man fick blåsa
i snäcktrumpeten och den snäcktrumpet som ljöd på kanoterna vid sköld-
paddsfångsterna signalerade inte fångster för fiskarna själva utan för
deras uppdragsgivare, hövdingarna. Även fruktbarhetskulten kommer
in på ett ställe i Ratumaimbulus gestalt. Det är möjligt att även han är
en gammal förfader. Han kommer från dödsriket.

22

Digitized by LjOOQle

*) För hjälp med bestämning och nomenklatur ber jag att f& tacka professor Nils
Odhner och docent Bengt Hubendick vid Naturhistoriska Riksmuseets evertebrat-
avdelning.

*) Pitt Rivers Museum B. 523. (Q).

3 ) J. D. E. Schmeltz och R. Krause: Die ethnographisch-anthropologische Abtheilung
des Museum Oodeffroy in Hamburg. Hamburg 1881. S. 172.

4 ) H. Stonehewer Cooper: Coral Lands . London 1880. Vol. I. S. 129.

*) The Oldman collection of Polynesian artifacts. Tonga , Samoa and Fiji Groups.
Journal of the Polynesian Society. Vol. 48: 3, New Plymouth, N. Z. 1939. Supplement,
s. 45, pl. 65 (581 a)r (Memoir 15:7).

•) Brev 11.2.1954.

7 ) U. S. National Museum 2906—2908.

•) Schmeltz och Krause: ss. 171 f.

•) Th. Williams och J. Calvert: Fiji and the Fijians. Edited by G. S. Rowe. Sec.
ed., rev. London 1860. Vol. I, ss. 196 o. 187.

,0 ) A. M. Hocart: Lau Islands , Fiji. Bemice P. Bishop Museum. Bull. 62. Hono-
lulu 1929. Ss. 177 f. och pl. II E.

n ) J. Waterhouse: The king and the people of Fiji: containing a life of Thakotnbau:
with notices of the Fijians , their manners f customs , and superstitions , previous to the
great religious reformation in 1854. London 1866. S. 14.

**) Williams och Calvert: vol. I, s. 167.

w ) A. M. Hocart: The northem States of Fiji. The Royal Anthropological Institute.
Occasional Publication No. 11. Welwyn Garden City 1952. S. 159.

u ) Hocart: The northem States of Fiji. S. 119. Ib.: Lau Islands , Fiji. S. 179.

,Ä ) Williams och Calvert: vol. I, s. 236.

*•) Williams och Calvert: vol. I, s. 37. Hocart: Lau Islands , Fiji. S. 40. Uppsats¬
författaren har behandlat vasu -privilegiet i ett arbete som ännu inte publicerats:
Vasu-privilegiet på Fiji-öama. En förstudie i en sedvänjas sociala och kulturella bakgrund.

17 ) Williams och Calvert: vol. I, ss. 163 f. B. Thomson: The Fijians. A study in the
decay of custom . London 1908. Ss. 321 f. Schmeltz och Krause: 8 . 172. Th. Klein -
schmidt's Reisen auf den Viti-lnseln , nach seinen brieflichen Mittheilungen bearbeitet.
Journal des Museum Godeffroy. Heft XIV. Hamburg 1879. Ss. 269 o. 277.

,s ) The journal of William Lockerby, sandalwood trader in the Fijian Islands 1808 —
1809. Postscripts. Works issued by the Hakluit Society. Sec. ser., no. LII. London
1925. S. 84. Thomson: s. 146.

1# ) A. J. Webb: Observations on the hill tribes of Xavitilevu, Fiji. The Australasian
Association for the Advancement of Science. Report 2. Melbourne 1890. Ss. 624 f.

*°) Dr. Herbert Tischner, chef för söderhavsavdelningen vid Museum fur Völker-
kunde und Vorgeschichte i Hamburg har vänligt låtit mig ta del av ett manuskript
och ännu inte publicerade teckningar av Kleinschmidt.

31 ) Laura Thompson: Southern Lau. Fiji: An ethnography. Bernice P. Bishop
Museum. Bull. 162. Honolulu 1940. Ss. 108 f. o. 221.

**) Thomson: s. 114.

23

Digitized by